Induktionsproblemet
Induktionsproblemet(även kallat Humes Problem. efter filosofen David Hume) är en ganska vanlig invändning i kunskapsteoretiska sammanhang. I kort går den ut på att man från ett begränsat antal observationer inte kan dra några generella slutsatser om verkligheten.
Ett klassiskt exempel på induktionsproblemet är som följer:
En man observerar under en tid en stor mängd svanar. Samtliga svanar är vita. Från detta sluter han sig till att alla svanar är vita. Kan man verkligen med säkerhet säga att det är så?
Exemplet visar på ett grundläggande missförstånd om induktion och dessutom visar det tydligt på en bristande förståelser för andra kunskapsteoretiska grundprinciper. Vi analyserar frågan.
Först och främst kan vi konstatera att vi utan tvivel kan induktera en sak. Nämligen att det finns vita svanar. Detta är tätt kopplat till den vetenskapliga princip som säger att man enbart kan bevisa ett positiv. Man kan alltså enbart bevisa att något finns, inte att det inte finns något. Denna princip ignoreras väldigt ofta av religiösa som ber en bevisa att Gud inte finns. De vänder på bevisbördan och ber en försöka sig på något omöjligt. De glömmer också lätt att den metoden leder till att allting som det saknas bevis för blir precis lika troligt. Såsom: spaghettimonster, varulvar och Shiva.
Det andra enorma misstaget som görs är att försöka frikoppla en observation från alla sammanhang. Genom tidigare observationer har vi antagligen sett att vissa saker varierar i färg och att det ibland är väldigt ovanligt. Från detta kan vi sluta oss till att bara för att vi inte sett några svanar i andra färger än vitt, så betyder det nödvändigtvis inte att alla svanar är vita.
Vi kan också se om det finns andra slutsatser vi kan dra som är generellare. T ex har vi genom observation konstaterat att alla djur består av materia, vi kan då sluta oss till att svanar, som är djur, mer specifikt fåglar, består av materia.
Här har vi nu blandat in en annan kunskapsmetod, nämligen deduktion, vilket är att härleda slutsatser från tidigare kända premisser. Anhängare av induktionsproblemet brukar ofta anse att deduktion är bättre. Men då kommer den stora frågan: Utan induktion, vad ska de grunda sina premisser på? Människan föds utan kunskap, all grundläggande kunskap inhämtas genom våra sinnen, först efter det kan vi bilda premisser som vi kan deducera fram kunskap.
Tänk dig att du hade fött utan sinnen. Du är blind, döv, lam och saknar smak- och luktsinne. I den situationen, när du enbart är medveten om ditt eget medvetande, kan du då tänka dig att du skulle kunna lista ut ens de mest grundläggande saker? Ett annat exempel. Försök tänka dig en färg du aldrig sett. Försök tänka dig ett ljud du aldrig hört. Det är fullständigt omöjligt. Hur många premisser du än kan ställa upp kan du inte förklara färgen grön för en blind, eller ljudet av en elgitarr för en döv.
Som synes invaliderar kritik mot induktionen, som metod för kunskapsinhämtning, all kunskap, då vi måste härleda saker ur erfarenhet.
Inget ont om deduktion för den sakens skull. Deduktion är ett krav för att man ska kunna integrera kunskap med annan kunskap och på så sätt skapa högre nivåer av kunskap. Vi kan inte se kvarkar direkt(vad jag vet) men vi kan härleda dem genom deduktion av andra observationer. Vi kan inte se svarta hål, men vi kan härleda deras position och existens genom att observera den gravitionella verkan de har på omkringliggande materia och energi.
Att induktion skulle på något sätt vara en otillräcklig metod för att inhämta kunskap bör därmed ha påvisats felaktigt. Och att induktion och deduktion står i något slags motsatsförhållande är en falsk dikotomi.
För att avsluta tänkte jag dra ett sista exempel som ges av induktionsmotståndare, som får stå som symbol för den nivå de lever sina liv.
“Oavsett om solen gått upp alla dagar förut finns det inget som tyder på att den gör det imorgon.”
